- Vår far lärde oss att rida
Ewy 13 år gammal på häst, med äldsta brodern Harry, framför sin familjs gård i Skåne(foto från "Fart från början till slut", Berghs Förlag AB 1963)
"Början" det är min barndom i Stora Herrestad i Skåne, där jag är född. Där har mina föräldrar en stor bondgård.
Gården är byggd i fyrkant som en fästning. På ena sidan ligger stall och lagård, i rät vinkel därom till höger och
vänster lada, garage och förrådsrum, mitt emot stallbyggnaden är boningshuset som består av två våningar och har
ett utskjutande tak. Östersjön ligger på tjugo kilometers avstånd, och den friska havsvinden ven ofta om oss när
vi lekte på gård och i trädgård. Jag blev inte bortskämd av mina föräldrar men däremot av mina fyra bröder.
När vi var barn var det helt enkelt mina bröder som skämde bort mig ordentligt, bevakade mig strängt och
försvarade mig mot "fiender" när det behövdes. Vi hade en lycklig tid tillsammans: far, mor, vi fem barn, våra
50 eller 60 kor, hästarna, fjäderfäna och allt som hörde därtill. Vår far lärde oss att rida.
- Vi hade en lycklig tid tillsammans
Familjen. Ewy, bröderna, mamma och pappa (foto från "Fart från början till slut", Berghs Förlag AB 1963)
- Vid sju års ålder började jag i byskolan, några år senare i grannstadens realskola.
När det blev krig måste vi lämna ifrån oss våra hästar, men när far märkte att jag var mycket ledsen för det,
lagade han så att jag fisk rida in unghästar. För arbetet på åkrarna skaffade min far traktor och maskiner.
Kriget gick Sverige förbi. En dag blev det åter fred i Europa. Fastän vi inte hade märkt så mycket av de
oroliga tiderna var far och mor glada och det smittade av sig på oss.
1949 Utbildning på Svenska Blå Stjärnan
Svenska Blå Stjärnan (SBS) är en frivillig försvarsorganisation i Sverige.
Organisationens syfte är att ”vara en mötesplats för djurintresserade i alla åldrar, utöva och sprida kunskap om god
djurhållning samt utbilda frivilliga för uppdrag för myndigheter och organisationer” (Kopia från Ewys privata arkiv).
- När jag hade avlagt min realexamen skickade min far mig till en lantbruksskola där jag lärde mig litet
om rationell kreatursskötsel i stor skala, något som intresserade mig mycket. Mina föräldrar hade inte något
emot att jag sedan arbetade som assistent hos vår veterinär, Ernst Pålsson. Hans distrikt som var mycket stort,
omfattade min hemtrakt. Jag följde med honom i ur och skur och lärde känna många bondfamiljer och
fick delta i deras bekymmer inte bara när det gällde boskapen utan också familjen.
- Min far köpte mig en Mercedes 170 S
Inte Ewys bil, med liknande
- Till slut föreslog min arbetsgivare att jag skulle studera veterinärmedicin i två terminer och avlägga
en lägre assistentexamen. Det var med oro som min mor följde mig till Ystad, där under ett helt år.
Mina föräldrar hade omtänksamt skaffat mig ett trevligt rum hos vänner till familjen. Där hade jag som ett hem.
De två terminerna var mycket intressanta, och jag klarade sedan provet.
Med diplom som "veterinärassistent" i fickan återvände jag stolt hem.
- Veterinär Pålsson tog emot mig med öppen famn. Han tilldelade mig ett område i sitt distrikt. Sedan början
av 1950-talet hade man satt i gång med konstlad befruktning av kor. Det hörde till veterinär Pålssons uppgifter
att utföra det arbetet. Vi assistenter fick göra det i vårt område. Mitt arbete underlättades
av att jag redan kände till många av de gårdar som jag skulle besöka.
Det var i alla fall en sak som var nödvändig för mitt yrke och det var en bil.
Min far tog ett djupt grepp i sin ficka och köpte en Mercedes 170 S.
Tolv år som veterinär assistent
Foto från 1962.
- Jag hade redan tagit körkort i Stockholm. Nu åkte jag stolt omkring med min fina bil,
nästan alltid på grusvägar. För det mesta måste jag söka upp avsides liggande gårdar.
Bönderna ringde till veterinär Pålsson och beställde en assistent. Vi fick vårt "dagschema" och en termos
med sperma från utvalda tjurar. Den måste hålla en temperatur under 5° C, annars var den värdelös.
Dessa termosbehållare stod färdiga varje morgon så att vi kunde ge oss i väg genast.
- Mina tre kamrater och jag måste varje dag färdas mellan 150 och 200 km och nästan hela tiden
på grusstigar och över åkrar. Så småningom blev jag mer och mer god vän med mina bönder
och hälsades för det mesta som en gammal bekant. Jag måste dricka kaffe, äta middag eller dricka te med bakverk.
Snart visste jag det mesta om de olika familjerna, ty utom arbetet i lagården skulle jag också tålmodigt
lyssna på vad man hade att berätta. Jag skulle ge tröst när barnen var sjuka eller
lata i skolan, eller delta i glädjen över en andra son. Allt detta tog tid om jag inte ville vara oartig och
fara min väg utan att lyssna. Men jag måste i alla fall ha mina lediga kvällar.
Ewy har också kört MG
M.G. Car Club of Sweden har noterat att Ewy ägt en MG Magnette av 56-års modell med registreringsnummer M82639.
- Då återstod bara att trampa gasen i botten och köra fort för att komma från den ena gården till den andra.
Efter två år körde jag så bra att jag trots alla avbrott i gårdarna för det mesta hann avverka arbetet på två
timmar kortare tid än mina kolleger. Jag for med fars Mercedes över 220.000 km på svenska landsvägar.
Sedan tillät han mig att sälja den och köpa en ny bil om jag själv betalade mellanskillnaden.
Jag hade inte råd med en Mercedes men mina pengar räckte till en Fiat 1100.
- Men nu använde jag ett nytt system: jag körde aldrig en vagn mer än 50.000 km. På det sättet hade jag
aldrig några reparationer, kunde alltid sälja den gamla mycket förmånligt och skaffa en ny för de kontanter
som jag kunde skrapa ihop. Bilarna växlade i rask följd. Efter Mercedes 170 S kom som jag förut sagt Fiat 1100,
sedan ännu en Fiat, en Saab, åter en Saab, en Volkswagen och slutligen en Volvo 1600, alltså åter
en något tyngre vagn. Jag hade nu börjat få ganska goda inkomster.
Texten ovan är tagen direkt från Ewy Rosqvist book "Fart från början till slut" Berghs Förlag AB 1963
